Vi diskuterar... Romeo och Julia
Idag har vi diskuterat utdrag från Shakespeares "Romeo och Julia".
William Shakespeare är en engelsk författare som levde mellan 1564 och 1616. Han är mest känd för sina pjäser, men arbetade också som poet och skådespelare. Bland hans pjäser finns klassiker som "Hamlet", "MacBeth" och "Anthony och Cleopatra". Shakespeares tidiga pjäser har dialog som anses vara något hackiga och stela, detta kan bero på att han pressat in poesi där det inte passar. Han lyckades succesivt anpassa poesi och metaforer till handlingen, istället för tvärtom. De flesta av Shakespeares texter är till för scenen, istället för att läsas som historier.
"Romeo och Julia" tros ha skrivits mellan 1594-1596, då Shakespeares experiment med texter saktat ner och han istället börjat med djupare karaktärsbeskrivningar och komedier. "Romeo och Julia" är en tragedi bland komedier.
Det är en av världens mest kända kärlekshistorier och nästan alla har hört talas om den (därför blir det väldigt svårt för oss att fokusera på textutdragen som skilda enheter, utan vi drar in våra tidigare kunskaper om pjäsen).
"Romeo och Julia" är den text som mest personifierar kärlekens makt. Kärleken i utdragen är absolut och fungerar som en styrande enhet i Romeo och Julia's värld. Den kontrollerar deras handlingar, deras tankar och slutligen deras död. Kärleken formar sig som förbjuden frukt, Romeo och Julias familjer ligger i fejd och deras identiteter förhindrar deras kärlek. Därav villigheten att ge upp sina namn: "Förneka din familj, välj bort ditt namn."
Det här är det typiska exemplet på förbjuden frukt, en aspekt i litteratur som gör kärlekshistorier intressantare och oftast mer tragiska. Vi kände igen detta från en av våra tidigare texter, av Ovidius "Pyramus och Thisbe".
Vad vi reagerade på är hur snabbt kärleken utvecklades, då Romeo säger: "Mitt öra har knappt druckit hundra ord än, Från dina läppar...". Nu skulle författaren kanske fokusera på hur kärleken utvecklas, istället för att låta Romeo och Julia kasta sig in i förhållandet.
Eftersom det är en pjäs så beskriv väldigt få handlingar, istället är det dialogen som får sätta tid och plats, utnämna personer och klargöra vad exakt som har hänt. Det fann vi lite unikt, då pjäser brukar jobba mycket med skådespelarnas rörelser, något Shakespeare inte gett några hänvisningar till.
Istället fokuserar han på långa monologer, fulla av adjektiv. Med metaforer lyckas Shakespeare nästan skapa en saga inom pjäsen och han hänvisar ständigt till naturen, låter Romeo jämföra Juliets ögon till stjärnorna. Språket är vackert, men mycket omständigt, en hel paragraf går åt till att beskriva något som nu skulle ta högst en mening att säga.
Vad vi reagerade mest på är de starka överdrifterna Shakespeare använder för att driva pjäsen framåt. Hade Romeo och Julias kärlek för varandra inte varit lika passionerad, utan lite mer "ljummen" hade de nog resonerat lite bätte, tagit det lite lugnare. Nu så hängav de sig fullständigt åt varandra, utan att se konsekvenserna. Samma sak med familjernas hat för varandra, det driver karaktärerna till handling.
Å andra sidan är detta ett tema som är tidlöst, detta med förbjuden kärlek. Det händer ju i verkligenheten, i nutid (Bröllopsmassakern i Turkiet).
William Shakespeare är en engelsk författare som levde mellan 1564 och 1616. Han är mest känd för sina pjäser, men arbetade också som poet och skådespelare. Bland hans pjäser finns klassiker som "Hamlet", "MacBeth" och "Anthony och Cleopatra". Shakespeares tidiga pjäser har dialog som anses vara något hackiga och stela, detta kan bero på att han pressat in poesi där det inte passar. Han lyckades succesivt anpassa poesi och metaforer till handlingen, istället för tvärtom. De flesta av Shakespeares texter är till för scenen, istället för att läsas som historier.
"Romeo och Julia" tros ha skrivits mellan 1594-1596, då Shakespeares experiment med texter saktat ner och han istället börjat med djupare karaktärsbeskrivningar och komedier. "Romeo och Julia" är en tragedi bland komedier.
Det är en av världens mest kända kärlekshistorier och nästan alla har hört talas om den (därför blir det väldigt svårt för oss att fokusera på textutdragen som skilda enheter, utan vi drar in våra tidigare kunskaper om pjäsen).
"Romeo och Julia" är den text som mest personifierar kärlekens makt. Kärleken i utdragen är absolut och fungerar som en styrande enhet i Romeo och Julia's värld. Den kontrollerar deras handlingar, deras tankar och slutligen deras död. Kärleken formar sig som förbjuden frukt, Romeo och Julias familjer ligger i fejd och deras identiteter förhindrar deras kärlek. Därav villigheten att ge upp sina namn: "Förneka din familj, välj bort ditt namn."
Det här är det typiska exemplet på förbjuden frukt, en aspekt i litteratur som gör kärlekshistorier intressantare och oftast mer tragiska. Vi kände igen detta från en av våra tidigare texter, av Ovidius "Pyramus och Thisbe".
Vad vi reagerade på är hur snabbt kärleken utvecklades, då Romeo säger: "Mitt öra har knappt druckit hundra ord än, Från dina läppar...". Nu skulle författaren kanske fokusera på hur kärleken utvecklas, istället för att låta Romeo och Julia kasta sig in i förhållandet.
Eftersom det är en pjäs så beskriv väldigt få handlingar, istället är det dialogen som får sätta tid och plats, utnämna personer och klargöra vad exakt som har hänt. Det fann vi lite unikt, då pjäser brukar jobba mycket med skådespelarnas rörelser, något Shakespeare inte gett några hänvisningar till.
Istället fokuserar han på långa monologer, fulla av adjektiv. Med metaforer lyckas Shakespeare nästan skapa en saga inom pjäsen och han hänvisar ständigt till naturen, låter Romeo jämföra Juliets ögon till stjärnorna. Språket är vackert, men mycket omständigt, en hel paragraf går åt till att beskriva något som nu skulle ta högst en mening att säga.
Vad vi reagerade mest på är de starka överdrifterna Shakespeare använder för att driva pjäsen framåt. Hade Romeo och Julias kärlek för varandra inte varit lika passionerad, utan lite mer "ljummen" hade de nog resonerat lite bätte, tagit det lite lugnare. Nu så hängav de sig fullständigt åt varandra, utan att se konsekvenserna. Samma sak med familjernas hat för varandra, det driver karaktärerna till handling.
Å andra sidan är detta ett tema som är tidlöst, detta med förbjuden kärlek. Det händer ju i verkligenheten, i nutid (Bröllopsmassakern i Turkiet).
Kommentarer
Trackback
